Hallå hallå alla bloggare!   

Mitt första inlägg här på bloggen. (Inte riktigt första, men ändå)   

 
Jadu i början blir det nog inte så mycket intressant direkt.. :P Hehe

Men jag kan meddela er alla som följer min blogg sen innan eller er som är nya. ^^
Att denna blogg kommer att handla om mig och mitt liv med att leva med funktionsnedsättningar som påverkar hela mitt liv och min omgivning.

Men först så kommer jag berätta lite om mig själv, om vem jag är osv ^^

Ja mitt namn är då Ann-Louis men jag kallas för Annie. Jag är då  23 år gammal och lever ensam i en etta med två katter som betyder mycket för mig.  
Mina intressen är att spela både dataspel och tvspel, läsa böcker, skriva, lyssna på musik och sjunga. Och även fotografera och vara ute i naturen. Och såklart umgås med mina allra bästa vänner     
Mina största intressen är sång och dans. Så jag försöker varje dag sjunga någon låt och små dansa till den om det finns ork till det .  
Som min blogg kommer handla om så lever jag ju inte som vem som helst. Utan jag har två diagnoser som påverkar hela mitt liv och är ett stort hinder för mig. Men jag låter mig inte tryckas ned och tillåta handikappet styra mitt liv. 
Min största dröm är att få bli en sångerska som min idol Amy Lee Hartzler i Goth/Rock gruppen Evanescence. 
Men mitt handikapp hindrar mig. Inte bara handikappet utan modet också. 
Men även om jag inte direkt kommer bli en sångeska så vill jag gärna bli proffs fotograf.
Jag fotar inte något speciellt motiv utan jag fotar lite vad som..   

Men som sagt så hindrar mitt handikapp mig då många människor ser ner på en och tycker att man inte är lika värd som en annan. Och eller ens egna läkare tycker att man inte klarar av visa saker på grund av handikappet. 
Men jag låter mig som sagt inte tryckas ned och lyssna på någon. 

Utan jag går min egna väg och upprepar ett ord som min pappa sa till mig sen jag var riktigt liten 
"Du klarar vad som helst om du verkligen vill" 

Och det tänker jag tro på. Man klarar allt om man bara verkligen vill från botten av sitt hjärta. 

Jag har intalat mig det ordet nu i snart 13 år och hittills har jag lyckats rätt så långt med det.. =)
Kanske inte stora kliv. Men någonstans har jag i alla fall kommit   

Det var lite om mitt liv det. Mer kommer det lovar jag..   

Så tills vidare så hörs vi

Tack för mig å på återseende