Hårda jobbiga tankar, all livsglädje försvinner i ett nafs. Man tappar liksom all fokus på livet, man ser verkligen bara allt det jobbiga.

Alla har sina demoner som spökar och som kan göra enormt ONT, ingen förstår, ingen bryr sig, alla bara fördömer och dömer, jag kan inte bli frisk, jag kan inte ändra mitt beteende. När tankarna börjar gro i bakhuvudet och bara växer, stänger vi in oss och anklagar hela världen för att dom inte kan förstå. 

Vi börjar sakta tänka på att försvinna.

Vi förgör oss själva med dessa destruktiva tankar, vi stänger alla dörrar för en eventuellt ljusning.

Nu skriver jag bara utifrån MIG och människor med samma erfarenheter och samma tankar. 
Det fins tyvärr massor av människor som blivit svårt psykiskt sjuka av olika anledningar och tyvärr gått bort med hjälp av denna metod. Man har en självbild som är jobbig och som man sliter med. Man duger inte som man är, man tror att det ser ut så här...

Själv bilden när alla är arga, besvikna och vänder dig ryggen. Jag har varit där och vet hur det känns. Alltför många gånger, av så mycket självförakt att jag inte var värd att leva.

Sista gången jag verkligen försökte, så var det en mycket god vän som hittade mig.
Jag hade "lyckats" om inte hon dök upp i mitt liv   
Jag var så arg, besviken och frusterad över att jag inte ens kunde lyckas med den saken.

Man måste tänka om sitt tänk, absolut INTE det lättaste, får man återfall av misslyckanden och dom negativa tankarna om värdelöshet så försök tänk så här då:

Det finns faktiskt ljus i den här bäcksvarta tunneln. Det finns vänner, familj, och massa annat som verkligen håller av dig, och som verkligen älskar dig för den du är här och nu..
Det finns hjälp att få, det finns så många möjligheter. 
Vi måste bara försöka SE, vad som finns av det positiva, för det finns, JAG vet det.
Vi måste våga visa hur vi mår, måste berätta att, allt är nattsvaet, att vi inte ser någon utväg.

Tänk så här:

Vad är det västa som kan hända om du är ärlig i ditt mående?

Finns dom som hävdar att, dom som tar sitt liv har ett enormt mod för att `kunna göra det, men så är det INTE, vi som försökt VET att det är fegt. Vi ser ingen annan utväg, vi är inte öppna för att lösa det heller, vi törs inte.. Vi är livrädda för hur det ska gå om vi ber om hjälp.
Det här är nu MIN PERSONLIGA reflektion. 
Och jag skriver bara utefter mina egna erfarenheter och andras berättelser. 
Dom som har varit så desperata och varit i den situationen.....

Kan också säga att tankarna snurrar och snurrar som en torktumlare och tar aldrig ett stop, sluta tänk, börja prata.

Har man tendenser att gå ner sig, vilket många tyvärr har, är det ännu viktigare att prata, prata prata. 
Har fått veta att när man har, ADHD/ADD, så gårm an upp och ner som en jojjo, ena dagen är allt toppen, för att nästa dag är allt i botten...
Då är det ännu viktigare att prata och få hjälp.

Jag själv tyvärr sitter fortfarande i den sitsen och har inte kommit ut ur min värld och hittat det lyckliga och ljusa som jag skriver om här i mitt inlägg.
Men jag har lärt mig, att dom som älskar och accepterar mig för den jag är, ger mig mycket positiv energi, dom andra, dom som berättar hur dålig jag är/var, dom har jag tagit bort ur mitt liv. Det underlättat betydligt för en om man går igenom sina nära och kära. 
Och vilka som verkligen accepterar dig och ger dig gjälde och för dem som inte gör det.

Jag vill också passa på att rekommendera en mycket underbar sida som finns på FB som hjälper och stöttar de som har det svårt här i livet och de som har ADHD/ADD

VI SOM STÖTTAR DE SOM HAR ADHD!