Jag är så ensam, jag har inga *vänner*, jag har ingen som bryr sig om mig? 

Har upptäckt att många faktiskt känner en enorm ensamhet, känner att man inte passar in, käner att man är övergiven. Gäller inte bara oss med ADHD/ADD. 
Men har förstått att det är vanlig "deffekt" hos oss.

Då frågar jag... VARFÖR? 
Nu till mina egna erfarenheter..
Jag har valt min ensamhet, självvalt den. Låter märkligt kanske, men det är logiskt.

Jag har alltid haft massor av "vänner" runt mig, massor av människor i mitt liv.

Har alltid varit go och glad och bjudit på mig själv, men har också strulat till det och ställt med oreda och kaos.
Jag har levt med massor av ångest och i det ställt till ännu mera. Många många gånger har människor runt mig blivit ledsna arga och besvikna, på MITT BETEENDE.   

NU till saken..... VADÅ MITT BETEENDE??
 

Vem avgör att just MITT beteende är det felaktiga? Vart tog DITT ansvar i det här vägen då? DU blir besviken för att det INTE blev som DU tänkt, och då belastar DU mig.

För att kunna göra "fel" måste man ju minst vara två om det, eller?
Vi BÅDA har ju ansvar för våra egna handlingar, och blir du då besviken pga av att JAG inte gjorde rätt, ja då måste DU ändå se att du också har ett ansvar.
Tyvärr är det så lätt att, ta på sig ALLA fel som sker runt en själv, man får en självbild som är långt nere i botten. 

Sedan finns det allt för många människor som, faktiskt är snabba att skylla ifrån sig.

Många föreslår medicin till mig pga MITT BETEENDE.
Men varför ska jag gå efter vad dom vill? Vill dom att jag ska vara det dom vill att jag ska vara? 
Kan dom inte älska än som man är? 

Tänkte mer än en gång, hjälper inte det inte att få människor att förstå att jag är jag så tar jag bort mig själv.
Var så ledsen över hur mitt liv ser ut.

Jag ville inte såra och köra över människor mera. Det vill jag givetvis inte nu heller, men jag blev mer och mer ensam, jag låste in mig och tog helt avstånd från alla.
En av mina närmaste sa... DU ställer ALLTID till problem så fort DU är inblandad. 
Gissa om det tog just DÅ.
Men nu är det just så såhär........

JAG VET ATT JAG ÄR BRA, jag vet att jag gör bra saker, inte bara dåliga saker.
När jag har positiva människor runt mig som faktiskt säger NEJ, det stärker mig mycket. Jag tar inte illa upp när någon säger nej. 
Men visst finns det massor som jag gjort som jag tagit egna beslut om och, som faktiskt sårat människor.

Ensamheten är inte farlig, man måste lära känna sig själv och det gör man bäst i ensamheten. Man kommer också på att man omger sig till slut med människor som verkligen bara tar dig för den du är. 
Behöver man massor av umgänge, så betyder det oftast att man rymmer från sig själv. Man klarar itne av att, sitta ensam.

Såhär brikar jag tänka. och sedan har jag lärt mig en viktig sak till....   

BEHANDLA ANDRA SOM DU SJÄLV VILL BLI BEHANDLAD.... 

Lovar att det underlättar... Vill man umgås med människor, ja då umgås jag med dom som tycker om mig för mig. 
Och som jag skrev i ett tidigare inlägg ALLA bara tänker SIG SJÄLV, är det bara som som tänker PÅ MIG.  

Fråga dig själv, varför behöver jag en massa människor runt mig? Varför känner jag mig så ensam? 
Ingen behöver vara ensam om man inte vill, men det handlar om sin egen inställning som i allt annat. 
Ibland behöver man bjuda lite på sig själv, vara ödmjuk och visa respekt och hänsyn till sin omgivning. 
Återigen behandla andra som dom vill bli behandlade.

 Sitter här nu i min säng hemma hos pojkvännen å gråter en skvätt å tänker på dig ännu en gång!

Jag sitter här å tänker på dig ännu en gång. Jag vill inte minnas, jag vill glömma dig. Jag kan inte glömma dig, du satte djupa spår i mitt hjärta när du försvann.
När jag träffade dig den dagen så var du som ett ljus i mitt dystra liv och gav mig både glädje å sorg. Du fanns där när jag behövde dig i både vått å torrt. Jag förstod inte vad som höll på å hända innan allting var försent å du försvann ur mitt liv. Jag sökte varken hjälp eller stöd. Jag tog den svåra vägen och log och lät dagarna glida förbi. Även fast ingen märker det så tänker jag ännu än idag på dig.

Vill glömma å låta dig gå och ta farväl å låta våra minnen förbli minnen